Blogginlägg D - The Elements of Journalism
Till dagens blogginlägg har jag läst ”The Elements of Journalism – What Newspeople should know and the Public Should Expect.” av Rosenstiel och Kovach. Bokens behandlar de grunder som en bra journalist bör hålla sig till (som vi ser i kursbloggen har de sammanfattat detta med nio punkter men i min bok finns även en tionde som behandlar att medborgare också har rättigheter och skyldigheter när det handlar om nyheter.).
Redan i första kapitlet skriver Rosenstiel och Kovack att det finns flera anledningar till att journalistiken inte längre finns enbart för att bygga samhällen eller att upprätthålla demokrati utan att den även gått emot att göra läsarna mer delaktiga vilket dels är möjligt tack vare ny teknologi. Termen ”Citizen journalism” betyder just att privata icke journalister är delaktiga i att ta fram, sortera och sprida nyheter.
Vi har på senare tiden sett fall (exempelvis Egypten) där ny internet har varit en bidragande kanal för att få ut information. I Kina finns det enbart på grund av de styrandes rädsla för att människor ska kunna organisera sig samt få ut/in ”fel” information i landet många brandväggar, blockader och speciella hemsidor där man inte kan söka på viss ord eller kontakta viss människor. För kritiska individer i Kina blir det svårt att få ut sina åsikter men det går, dock är det ännu svårare att dölja att de fått ut dem. Ifall en vanlig journalist, från exempelvis SVT eller BBC i Kina skulle skriva samma saker som dessa bloggar så skulle det ge andra konsekvenser. Journalisten skulle antagligen inte bli inspärrad (men vem vet) men han/hon skulle kanske inte få arbeta mer i landet. BBC är till exempel bannlysta ifrån Iran, vilket gäller både TV-sändningarna, journalister samt medarbetare på motormagasin (Top gear). Här har bloggar och ny journalistik en stor och viktig rollgenom att kritiska medborgare i länderna kan nå ut med sitt budskap, något som kan vara nödvändigt för att det ska ske en förändring.
Nästa punkt jag vill ta upp är den som behandlar att journalister måste bevaka de som sitter vid makten och att de måste göra det självständigt (det vill säga utan påverkan). Rosenstiel och Kovach kallar denna principen för ”watchdog” vilket innebär att journalisten ska vara den som indirekt kontrollerar makthavarna. (Här kan vi jämföra med media som den tredje stadsmakten.) Med kravet på att de ska vara oberoende så skriver Rosenstiel och Kovach också att det är problematiskt om journalister har för mycket kontakt med makthavare på till exempel ett personligt plan. De beskriver även hur det är viktigt att inte ge vika för nepotism (något som svensk media verkar missat rejält) samt att journalister ska vara vaksamma för att bli utnyttjade av företag och på det sättet förlora sin position som ”watchdogs”.
Dessa idéer är en blandning mellan punkt 4 och 5 där både politiker och alla andra som journalisterna täcker ska behandlas med neutralitet. Rosenstiel och Kovack beskriver journalistens fristående roll som en av grundstenarna för att behålla sin trovärdighet vilket jag håller med om fullt och fast.
I kursbloggen tas Fox News upp, det är en kanal som definitivt inte lever upp till denna principen eftersom de uttalat tar ställning för republikanerna i fråga efter fråga vilket är unket men jag tror och hoppas att läsaren/lyssnaren är medveten om detta.
En intressant sak jag läste i gårdagens DN var att det bland svensk press finns en tidning som sticker ut då det gäller hur mycket de tar ställning för ett parti eller ett block. Expressen var långt ut på högerskalan medan de övriga tidningarna, radioprogrammen och tv-nyheterna var mer åt mitten. (Även om exempelvis Aktuellt låg relativt långt till vänster.) På ett sätt tycker jag att det är glädjande att tidningarna trots allt är så pass neutrala och att det går emot att de är mer neutrala, det är ingen självklarhet även om det borde vara det. Ni hittar artikeln här: http://www.dn.se/nyheter/politik/valbevakning-i-balans--med-undantag Jag håller alltså med om att journalister bör vara opartiska då de rapporterar om politik (ifall det inte klart framgår att det är exempelvis en tidning gjord för socialdemokraterna). När det gäller bloggar är jag dock mer tveksam, jag tycker ändå att en av bloggarnas största styrkor är att vem som helst kan vara partisk och skriva det han/hon vill om ett parti och välja att inte skriva andra saker. (så länge man inte bryter mot några lagar) Läsningen blir så klart inte opartisk men borde vi läsare inte ta ett ansvar i att inte lita på allt som står på nätet? De som skriver (ifall de uppfyller kravet på att inte vara journalister) har inte samma ansvar enligt mig vilket även är varför det är viktigt att oberoende journalister syns på nätet och kan ge en neutralare bild av politikerna.
Samtidigt dikterar punkt 6 att journalister ska göra ett forum möjligt för läsarna. Här ser jag stor potential i och med internet. Teoretiskt så kan exempelvis DN starta en webbsida där journalister skriver om politik och läsarna får chatta både med varandra, politiker och med neutrala journalister. Detta är något som borde finnas hela tiden, inte bara i valtider och det kanske är något för SVT eller SR att bita i då de är public service? Enligt Rosenstiel och Kovack måste dessa diskussioner vara baserade på fakta och inte gissningar vilket jag anser gör att en sådan webbsida är ett ypperligt tillfälle för journalister att kritiskt och neutralt granska de påståenden som politiker gör, allt inför en kommenterande och läsande allmänhet. Detta är bara en ide men den visar vad vi kan åstakomma redan med dagens teknik.
Jag ser alltså stora problem i att media har en agenda vilket gör att deras roll som den tredje stadsmakten och som beskyddare av demokrati urholkas. Utan journalister som granskar och utreder kan politiker och partier sväva ifrån vad de lovat eller än värre med flit bryta emot regler. Ifall journalisten har en nära kontakt med någon makthavare så kan det bli svårt för honom eller henne att vara så neutral eller kritisk som behövs. Samtidigt får det inte bli för mycket fokus på detta då det faktiskt behövs kontakter för att få svar på frågor osv snabbt. Det svåra för en journalist är alltså inte att inte vara i närheten av makthavarna utan att ha dem på precis rätt avstånd.
Bara en av flera bilder som symboliserar vissa läsares syn på Fox.
Reviderat blogginlägg C - När blir journalistik fiktion?
UTill min reviderade uppdatering har jag läst "Längst därnere" av Günter Wallraff. Valet förr på Wallraffs bok då han är en ikon inom journalistiken.
I boken får vi följa Wallraff då han "Wallraffar" sig fram som turkisk man i Tyskland. Genom att klä ut sig till oigenkännlighet lyckades han få arbete inom de yrken som är vanliga för första och andra generationens tyskar, till exempel så arbetade han på McDonalds, som lantbrukare och som husbyggare.
Under sin tid som förklädd får han en direkt inblick i en värld som är svårt att förstå, än svårare att förstå att den existerar även om det med tanke på avslöjanden under de senaste 20 årets lopp hade varit naivt att blunda för.
Boken i sin helhet verkar för mig vara baserad helt på fakta. Wallraff beskriver själv det han var med om då han arbetade. Som läsare har jag svårt att avgöra ifall några av styckena eller åsikterna som yttras är fiktion för att understryka budskapet eller om det är ren fakta. I vissa fall kan jag dock anta att Wallraff har varit tvungen att använda sig av det han minns snarare än exakta ordföljder, närmast tänker jag på de längre dialogerna exempelvis den med den katolska prästen. Jag har svårt att tro att Wallraff kunde minnas dialogen ord för ord men jag tror inte att det gör verket någon skada ifall han har varit sanningsenlig med innehållet. (Prästens misstänksamhet Ali/Wallraff.)
I en bok som denna anser jag att det är mycket vanskligare att tänja på händelser än det är i en bok som exempelvis Guillous om häxor. Där faller det sig naturligt som läsare att inse att Guillou inte kan veta exakt allt då han inte har sett det själv och de källor som finns idag inte är så djupgående att han skulle kunnat få fram all den fakta. Vi kan till viss del själva skillja mellan fiktion och fakta och vi förstår i de fall då vi är osäkra att det kan vara fiktion. Det är fallet med de flesta böcker som utspelar sig längre bak i historien.
I Wallraffs bok däremot finns inte den klara gränsen, allt som står i boken kan ha hänt. Det är inte en omöjlighet att han var tvungen att jobba längre än sitt egentliga skift på McDonalds. Ifall delar av boken då är fiktion så blir det mycket svårt att förstå det som läsare dock tror jag inte att det finns mer fiktion i boken än att han har citerat personer ur minnet. Möjligen har han skrivit några av erfarenheterna som berättats för honom som sina egna men ifall det är ärligt och väl underbyggda berättelser så ser jag inga större fel med det heller. Kravet är dock att dessa berättelser är marginella och få i förhållande till det han själv sett.
Ifall det skulle komma fram att boken är fiktion eller att Wallraff inte själv upplevt huvudparten av händelserna så vore det tragiskt. Berättelsen blir då tandlös och vi skulle inte ta den på lika stort allvar som vi gör idag. Om vi anade/trodde att det var en blandning så skulle vi och andra kunna vifta bort många av de grymma saker som exempelvis Turkarna i Tyskland får utstå. I en bok som denna blir det därför av högsta vikt att hålla sig till vad man med stor säkerhet vet. (Även här är det trots det ok att byta märket på en bil om man inte minns det, det är en detalj som inte säger så mycket om historien. Läsaren får samma mentala bild av att Adler oavsett om han skulle kört en BMW i stället för den Mercedes han har i boken.)
Sammanfattningsvis så anser jag att andelen acceptabel fiktion i en bok beror på en sak: ifall det är tydligt att det finns inslag av fiktion så är det ok att ha med det. Då luras ingen att tro på saker som inte är fakta. I Guillios bok fungerar det utmärkt.
Wallraff hade kunnat skriva sin bok på likande sätt men det hade skadat bokens trovärdighet och antagligen gett människor för mycket anledningar att vifta bort den/skylla ifrån sig. Å andra sidan har han full rätt att skriva så, bara författaren berättar att det inte är helt och hållet faktabaserat eller att vi själva kan inse det när vi läser boken. Enligt mig hade den förlorat en stor del av sitt sting men som jag sa, det är upp till journalisten.
// Christina Mattsson
Blogginlägg C - När blir journalistik fiktion?
Inom företagsekonomisk vetenskap har vi en grundregel som antagligen gäller för de flesta vetenskaper. Om det inte finns en källa efter en mening eller ett stycke så är det författarens egna åsikt. Ett av de klassiska misstagen i uppsatser är att studenten inte skriver ut källor tillräckligt ofta och finns det tvivel så är det författarens åsikt och inte källan.
Denna regel fungerar utmärkt när man lärt sig behärska den. Jag och mina studiekamrater vet att vi kan skriva exempelvis att alla de McDonalds restauranger vi varit inne på är rena så länge det framgår att det är vår åsikt och inte fakta.
Inom journalistiken tror jag inte att ett sådant förhållningssätt är möjligt. Främst för att mina läsare som student är andra studenter samt lärare med goda kunskaper om de källor jag använt, de vet helt enkelt när jag använder egna åsikter eller när det är källan som talar. (Vilket självklart inte förringar regeln ovan, trots att de vet att det egentligen är källan som talar så får det inte verka som att det är min åsikt och tvärt om.)
När man skriver en artikel så är läsaren däremot någon hel annan, speciellt om vi talar om media likt DN, SVD där läsaren är vanliga människor som bara i undantagsfall sitter inne med samma kunskap som journalisten gör.
Ifall en artikel utges för att vara helt faktabaserad men innehåller spår av fiktion så är man illa ute för hur ska jag veta vad som är sant och vad som inte är sant. I reportaget "En dam i nöd" som vi läste tills idag så fick Blair sparken från New York Times efter att ha fabricerat artiklar. Något som enligt mig är helt rätt.I fall det inte är fakta så måste det framgå att det är journalistens åsikt, annars ska det inte vara med. Som journalist anser jag att man har en skyldighet att upplysa läsaren, inte förleda den.
I fallet med Liza Marklunds böcker så tycker jag att man kan vara mildare i sin kritik än om det vore ett reportage. I en bok där det inte tydligt framgår att hela boken utan undantag är baserad på fakta så är det inte ok att blanda in fiktion men hur många böcker år sådana? Bara för att det står baserat på en sann historia så betyder det inte att innehållet är sanningen , bara sanningen och inget annat än sanningen. Som författare får man ha friare tyglar och genom att beskriva att boken "bara" är baserad på en sann berättelse så borde läsaren rimligtvis inse att det kommer vara en blandning mellan fiktion, egna åsikter ock fakta. I Liza Marklunds fall så skrev hon ingen biografi och ingen faktabok så jag tycker att debatten är lite löjlig. Jag hatar att hålla med Jan Guillou men det är inte ett reportage och bör således inte behandlas som ett sådant.
I reportage så bör texten vara levande vilket framgår av de reportage vi läst till idag men betyder det att journalisten kan hitta på? Här finns det onekligen en gråskala. Skriver Journalisten att gardinerna var gröna i stället för blå så kanske det inte är hela världen och om hen förstorar upp en händelse så tycker jag att hen har rätt till det (inom vissa ramar).
Här tänker jag på Cans reportage om SD när en av pensionärerna spottar på marken framför honom. Det är en bild som griper tag i läsaren och gör kanske att de som inte håller med SD ser dem i ett sämre ljus. Ifall händelsen inte ägt rum alls eller om Can förstorat upp den så är det nog fel att skriva in den då det påverkar läsarens åsikt i stor grad. Ifall händelsen har ägt rum, vilket vi får tro, så hade Can kunnat lämna ut den vilket hade förändrat tonen för hela den miljön/händelsen. Här är valet helt hans, om han tar med fakta som påverkar i en viss riktning eller om han inte gör det är hans val. Det är inte att ljuga/missleda på samma sätt som om han hittade på det. Detta är dock en svår balansgång. Can kunde ju lika gärna hoppat över de högljuda motdemonstrationerna och det torgmötet vilket hade förminskat bilden av motståndet mot SD. Även då hade tonen blivit en annan men hade den blivit mer "fel"?
Sammanfattningsvis så är det nog så att alla människor har egna åsikter, inte så att de har en agenda men att deras grundsyn kommer att lysa fram genom vad de tar med och vad de väljer bort att ta med i en text. Att skriva en roman av en verklig händelse och ändra fakta är helt ok enligt mig så länge man inte utger boken för att vara "helt sann". Däremot tycker jag inte journalister bör skriva in fakta eller vinka för mycket då de skriver reportage. Läsaren måste kunna lita på journalisten.
Egna åsikter kommer oundvikligen med då journalisten väljer händelser att beskriva i ett reportage, det viktiga är då kanske att hitta en balans mellan positiva och negativa intryck. Alternativet är att tydligt beskriva om journalisten står på en viss sida. Om jag återigen får referera till Can så är det tydligt för läsaren att han är muslim och att han inte står på SDs sida (det ena utesluter inte det andra) vilket gör att vi som läsare vet att det finns en risk för att det är vinklat. Det ger honom mer rum att spela på för läsaren vet premisserna.
Det var mina tankar kring problemet. Vad anser ni?
kommentarer
Jag har kommenterat på den blogg (förutom min) som skrivit ett inlägg. Jag kommer kommentera i morgon i stället trots att det är deadline kl 24:00, vill inte sitta uppe och vänta. jag skulle kunna kommentera min egen men det blir nog lite svårt. :)
Nu vill jag i alla fall träffa mina vänner så jag gör det i morgon och jag hoppas att det är ok.
Hoppas ni får en trevlig helg! =)
mvh christina
Blogginlägg B - Etik i medierna
Det första exemplet som tas upp är en man som tros ha angripit flera kvinnor, två tidningar publicerar då en bild (tagen på en stadsbuss). Ett klassisk etiskt ställningstagande i det här fallet kan vara den att ingen är skyldig innan han/hon har blivit dömd. Personligen tycker jag att det är en bra riktlinje, tänk om han var oskyldig? Även om han inte hade blivit dömt och var hel oskyldig så skulle hans vänner, hans familj osv ändå peka ut honom som "skum". Ingen rök utan eld som folk brukar påstå. Nu befanns han skyldig, men det kunde inte NWT eller VF veta. Ett annat problem är att, speciellt i en tingsrätt, kan nämndemän få förutfattade meningar. "Om NWT pekade ut honom så borde de ju ha grund till det".
Jag kan ändå tänka mig fall där det kan vara bra med en publicering men det få i så fall vara extrema fall eller fall där gärningsmannen har erkänt. I vilket fall så är det svårt att säga vad som är "extremt". Ifall det finns belägg hos polisen för att publicera, till exempel för att få tag på en mycket misstänkt så kan det vara en annan sak. Exempelvis för att han/hon inte ska hinna lämna landet men det är om något ett extremfall.
Ett exempel som tas upp i lärarbloggen behandlar Engla. Hade mordet kunnat undvikas om Anders bild hade publicerats? Det kan man aldrig veta men kanske är det så. Problemet med den retoriken är dock att vi i så fall borde publicera namn på alla som någonsin gjort något brottsligt eller rättare sagt som vi TROR har gjort något brottsligt men hur blir det då?
Samtidigt kan jag tycka att det finns en viss krassligt i en del publiceringar av namn, det är ju trots allt inte bara den misstänkte som drabbas av det utan hela han/hennes omgivning. Om hon/han då visar sig vara oskyldig vad händer då? Vissa tidningar kanske publicerar lite för snabbt enligt mig. men å andra sidan om man lever på att sälja lösnummer när folk handlar på ica på kvällen så är det säkert lockande att sätta ut en bild (och namn). Gärna med en typiskt klatschig rubrik som: "polisen misstänker: HAN DÖDADE CHRISTINA". Kul för honom om han inte gjorde det, dessutom även om han faktiskt gjorde det betyder det att hela Sverige nödvändigtvis behöver veta vem det är? (I fall som engla kanske, det var ett extremfall som gjorde många, inklusive mig själv, rasande men samtidigt bör kanske inte folks ilska över ett brott vara något som rättfärdigar publicering?)
Vad det gäller SR programmet vi har lyssnat på så är jag otroligt kluven. Var det ett hatbrott påkallat av att den ena av gärningsmännen var muslim? Då kan det vara intressant i och med att läsaren vill ha en förklaring till "varför?". Trots allt bör man kanske vänta med motivbild tills man vet mer, om det INTE är för att han var muslim (eller rättare sagt var muslim och tyckte homosexualitet var så fel, det finns ju trots allt praktiserande muslimer, liksom kristna, som inte är emot homosexualitet.) utan att det fanns en annan anledning så borde man inte skriva om religionen. Hans blogg indikerar att det handlar om hatbrott men det KAN ju vara en annan anledning. Killen som dog kan ju vara skyldig pengar, varit taskig mot en kompis osv.
Det viktiga här, enligt mig är att man i så fall ha samma förhållningssätt ifall mördaren var frikyrklig. (Vilka inte direkt gillar gays om man säger så.)
Visar det sig att det ÄR pga att han är muslim och hatar OCH ville göra sig av med alla HBT personer så tycker jag att det finns en anledning att publicera i och med att det som sagt berättar "varför". Problemet hör är ju att det kan öka fientligheten mot muslimer i samhället vilket är galet med tanke på att det ju inte är något allmängiltigt för muslimer. Bara det faktum att man är djupt troende betyder inte heller att man vill döda homosexuella, mina frikyrkliga vänner (eller för den delen mina frikyrkliga lätt bekanta) vill inte döda mig trots att de ibland kan säga saker som är riktigt kränkande utan att de för den delens skull vill såra mig.
Sammanfattningsvis tycker jag att de borde väntat tills det fanns mer tyngd bakom motivet, det betyder inte att man måste vänta i 3 år till hovrätten ger sin dom, men att lätta på gasen skulle nog många media hjälpas av.
Jag är rädd för att chefredaktören har rätt i att vi kommer gå mer och mer mot att publicera snabbt. Mardrömmen vore om vi fick samma journalistiska förhållningssätt som i Storbritannien. Tyvärr är det nog ditåt vi går.
Mvh christina mattsson
Kommentar på distansjournalisten.blogspot.com's Inlägg A
Hej!
Mycket bra inlägg, det märks att du läst på.
Jag valde också att lyfta fram snön som nyhet. Jag håller helt med dig om att snökaos är något tidningar osv anser att folk behöver ta del av för att till exempel inte sätta sig i en bil och köra. Samma nyhetsvärdering gäller vid exempelvis Gudrun & liknande stormar samt översvämningar osv.
Sen tror jag också att det finns ett intresse hos läsaren. Vi (många i alla fall) gillar att läsa om väder. Oavsett om det är "Det blir en solig sommar", "vintern kommer bli kall" eller "regn på midsommar i hela landet". Vi gillar nog i allmänhet att veta hur vädret kommer bli. Både vid storhelger och annars. Just när det gäller denna veckan så rapporterade (bland andra) svt även om att "det fortsätter vara kallt" vilket inte kan räknas som en nödvändig nyhet ur en samhällsinformerande vinkel. Ett tydligt tecken på vårt intresse är nog också att väder har en egen presentatör på nyheterna samt att hemsidor som www.yr.no är populära.
Så länge vi visar intresse för väder kommer det antagligen alltid vara nyhetsvärdigt, oavsett om det är extremt väder eller bara "sol i helgen?".
Lite tankar bara.
Mvh Christina Mattsson
http://tintinsblogg.blogg.se/
Blogginlägg A
En av de nyheter som dominerat har varit oroligheterna i Egypten. I tidningar, liväl som på tv kanalernas nyhetssändningar och på deras webbsidor har händelsen närmast liknat en följetong.
Under veckan har jag mest fokuserat på hur stor plats ämnet har fått i de olika medierna.(Aftonbladet och Expressen har jag inte alls undersökt. Börjar misstänka att jag måste läsa de där tidningarna nu i och med kursen... Får bli till nästa blogginlägg.)
I både Dagens nyheter och Svenska dagbladet (webbupplagorna) har nyheten varit topp 1-3 på förstasidan de gånger jag gått in på hemsidorna under hela veckan. Eftersom jag är inne ca 2-3 gånger om dagen på respektive hemsida så borde det vara ganska tydliga siffror. Både Sverigetelevisions Rapport och Aktuellt har även tagit upp frågan i alla de nyhetssändningar som jag såg. Idag (den 11 februari) hade de även livsändningar ifrån Egypten.
Frågan är varför det fått så otroligt stor plats? Varför anser alla dessa nyhetsförmedlare anser att det är värt så stort utrymme?
Att det är en historisk händelse råder det ingen tvekan om men liknande oroligheter har funnits tidigare utan att det har generat så många artiklar eller så stort engagemang. En förklaring kan vara att Egypten ligger nära Sverige samt att det är ett land många av oss har varit i eller kan tänka oss att åka till. Semester vinkeln dessutom var vanlig ett tag vilket är fullt naturligt då flera svenskar befanns sig i landet. Den veckar dock ha försvunnit. (Serien stockholmsnatt ifrågasatte den vinkeln då deras vanliga självreflekterande sätt.)
Vad som engagerar förutom det vet jag inte. Jag står lite undrande till denna otroliga mängd uppdateringar/artiklar/ledarsidor osv. Att ämnet behandlas är självklar men till denna milda grad? Är det för att det är spännande? Att det finns ett snabbt händelseförlopp? Efter vad jag har förstått så inspirerades befolkningen i Egypten av Tunisien där presidenten tvingades bort. Men var är nyhetsuppdateringarna om Tunisiern? Att en president tvingas bort är ju inte direkt slutet på historien, snarare början. Är det helt enkelt så att Egypten känns närmare "här" ur en svensk synvinkel?
En annan nyhet som varit aktuell är vädret. (här hade jag kunnat ta en hel del andra men just vädret känns som att det stämmer väl in på den första föreläsningen.) Enligt föreläsaren så ska en artikel vara så mycket nu/här & läsarens "jag" som möjligt. När det gäller väder, speciellt lite extremare väder så faller det lätt in under alla dessa kategorier. Är det snöstorm över Stockholm så skriver de såklart om det i både DN och SVD. Då använder de sig även av vinklar som hur buss/tunnelbanetrafiken får samt vilka skador det eventuellt kan bli likväl som hur mycket det är i jämförelse med tidigare vintrar. "Här" är i detta fallet Sverige eller Stockholm. (fixering? kanske) "Nu" är helt enkelt att det sker nu. och läsarens "jag" är "kommer jag med spårvagnen/bussen/ kan jag köra min bil".
Dessa nyheter kommer nog alltid att prioriteras upp. (Speciellt om Sj får problem då människor verkar ha mycket att säga om det bolaget.) Det är helt enkelt alltid en nyhet som går hem. Dessutom kan det finnas en viss samhällsservis i detta. Om det är klass 2 varning så är det bra att få ut det budskapet så att folk inte sätter sig i bilen i onödan. Förhoppningsvis är det ett sätt att nyhetsvärdera också. Att de har en slags "skyldighet" att berätta om sådana saker. (giftig brandrök osv)
Ha en fin vecka!
mvh christina mattsson
Nytt försök
/ mvh christina mattsson
